Den här punkten är svår. Inte bara därför att jag har så många fina nära vänner, utan för att jag skrivit ett inlägg om just detta, men aldrig publicerade det, därför att det just då gjorde för ont, och det gör det nog fortfarande.
Därför att min lilla bästis är död.
Jag var 13 år gammal när vi såg en kattunge i Dagbladet, en kattunge som bland många bodde på ett katthem och behövde ett nytt hem. Den var sköldpaddsfärgad, och teckningen i ansiktet såg ut som en rånarmask, den typen Björnligan har. Jag föll pladask, men eftersom jag alltid varit allergisk så fanns det inte ens på kartan. Jag tjatade ändå.
Senare på dagen när mamma skjutsade mig någonstans så erkände hon att hon hade ringt och kollat om just kattungen på förstasidan fanns kvar, men det gjorde den inte och mamma var inte intresserad av en vuxen katt. Jag såg min chans, och började kolla runt om någon visste om någon hade kattungar, och det tog inte lång stund innan jag hittade en kull.
Vi bestämde en tid när vi skulle åka och titta, och samma dag ringde de och sa att det bara fanns en honkatt kvar. Mamma ville ha en hankatt, det visste jag, och jag blev nervös. Hon sa att vi skulle åka och titta ändå, och jag höll tummarna för att det inte skulle spela någon roll, för gud vad jag ville ha en katt.
Väl framme möttes vi av en katt som knappt höll sig still, och jag och en tjej i min parallellklass, vars kusins katt var mor till nämnda kull, gosade med katterna. Hennes hette Piggelin, och hade en vacker teckning i ansiktet, och jag minns att jag tänkte att kattungen som jag höll inte alls såg lika speciell ut.
Mamma plockade upp kattungen och sa: Du följer ju med mig hem du, och mitt hjärta stannade. Jag kunde inte tro det!
Tussilago, föreslog jag, men mamma tyckte det var för långt. Tuss skulle hon heta. Vi ringde min syster på vägen hem, och hon trodde vi drev med henne. Men nej. Vi skulle bli med katt.
När jag väl lärde känna detta yrväder till kattunge såg jag att hon var den finaste katten som fanns, med sin vita glesa fläck på ryggen, fräkniga nos och mjuka tassar. Den första kvällen hemma hos oss var det jag som fick henne att spinna först, och det sa jag ofta till henne under åren, för att befästa att hon var det finaste jag hade, att vi hade nåt fint, hon och jag. Även fast jag har tvångsgosat med henne och jagat henne över halva huset för att uppnå detta.
Jag minns när hon en gång, i rädsla för dammsugaren, kröp in bakom en bokhylla som det sällan dammsugs bakom. När mamma lirkade fram henne var hon täckt av dammråttor. Damm-Tuss.
Jag minns när hon smög på mig när jag låg i sängen, och när jag satte mig upp för att locka på henne tog hon ett språng med alla tassar utbredda så att hennes ulliga mage slog i mitt ansikte.
Jag minns dagen efter mormors begravning då jag låg utslagen i soffan och ropade på henne eftersom jag sett henne tassa förbi i hallen. Hon kom sällan när jag ropade från soffan, hon bestämde själv när hon skulle gosa, så jag ropade tre gånger utan större hopp. Tredje gången hörde jag, alldeles bredvid mig: Mjao? och så kom hon med tröst.
Jag minns alla gånger vi hittade henne sovandes på köksbordet, fast hon egentligen inte fick. De sista åren gitte vi knappt bråka om det, hon tyckte ju om att sova där. Min lilla mästerkatt.
Det finns så många som säger, och jag fasar vid tanken att jag kanske sagt det själv: Det är ju bara en katt. Eller Det är väl bara att skaffa en ny.
Men det är inte bara en katt, det är en person med sina egna små egenheter, sitt eget humör, sin egen mimik. Det är någon man älskat.
Jag saknar inte att ha en katt, jag saknar Tuss. Diktatorn Tuss, komikern Tuss, divan Tuss, bäbisen Tuss, trösten Tuss. Att inte kunna komma hem till mamma och pappa, slänga ifrån sig väskan och ropa på katten, se henne komma nedför trappan, oftast sömndrucken, glatt kisandes mot mig. Sen pussades vi, och jag bar runt på henne. Hela första kvällen hemma handlar egentligen bara om katten för mig. Nu finns där ingen katt.
Jag är tacksam för att jag fick 12 år med min fina lilla kompis.
Men herregud vad jag saknar henne.
cordykaye 