Kom av mig.

Jag kom av mig lite på listan, och sen fastnade jag i en stor snöboll av B-arbete och rep inför SMASK (Sveriges Musikakademikers sångkåntest). Men snart ska jag skriva nummer 17, jag lovar. Jag kan inte lova att det blir ett glatt inlägg, men det blir ett inlägg.
Puss och hej så länge.

Ps. Pga denna snöboll så kommer jag inte kunna se några matcher på plats i Timrå i årets kvalserie, men jag kommer att heja och skrika hemma i köket, hoppas ni som kan tar chansen att vara där! Forza Timrå! Ds.

16. Det här är jag beroende av

Jag har inga laster som snus eller cigaretter, jag kan leva utan alkohol och choklad, och kaffe får mig snarare att flippa ut än att bli pigg och glad. Jag har en svaghet för brunögda män, men jag kan leva utan dom.

Jag kommer, min vana trogen, vara en sån klyscha att jag säger att jag är beroende av musik.

Idag satt vi på vår lektion i Musikproduktion (i radio) och fick berätta om vad vi lyssnat på för sorts musik i olika perioder i våra liv. Minnen av gamla kärlekar, kassettband och skämslåtar kom fram, och alla oss emellan var inte den ena den andra lik.

Sen jag fick en bärbar cd-spelare så har jag lyssnat på musik när än jag åkt buss, haft bildlektioner, promenerat, velat vara ifred. Cd-spelaren blev så en mp3spelare, mp3spelaren blev en ipod, som nu delar tiden med min iphone och Spotify:en däri.
På väg till skolan, tvättstugan, ICA, på löpbandet, bussen, tåget… Ibland behöver man försvinna bort, ibland behöver man ett soundtrack.
Som när jag bodde i Göteborg och skulle gå genom Nordstan och kände mig som en påse skit. Tony the beat med The Sounds.
Eller när jag var olyckligt kär i Växjö. Fuck, was I med Jenny Owen Wilson.
En liten liten masochistisk del av mig längtar tills den dagen då jag blir dumpad och kan ligga på golvet och lyssna på Snälla bli min med Veronica Maggio. Om och om igen tills den inte känns längre.

Det finns skivor som hållit mig flytande, det finns saker jag bara kunnat säga genom att skriva musik eller sjunga en sång.
En grå november för några år sen gick Mumford&Sons första skiva på repeat i min ipod. Om och om igen, jag gick där i det gråa och petade runt i mitt eget känslokaos som ett barn med lösa tänder petar på sina fladdrande gaddar. Trycker hårdare där det gör ont. Vissa låtar satte ord på allt.
Många år innan var det Tim Christensens skiva Honeyburst som var min livboj, som gjorde min hudlöshet och den olyckliga kärleken lättare att uthärda. Tre år senare när han släppte nytt låg jag och lyssnade sent på natten, och när den tredje låten satte igång så grät jag, för den rösten gör nåt med mig.

Just nu slår jag på Raise hell med Brandi Carlile när jag behöver få stuns i stegen. Hennes röst, gitarrerna, texten – ALLT i den låten väcker något i mig som jag inte vill vara utan.

Jag är beroende av musiken i mitt liv. Den jag skriver, den jag sjunger, den jag försvinner in i. Tappar jag musiken, då tappar jag halva mig.

15. Mina drömmar

Jag drömmer om en tid då löner och villkor kommer vara lika oavsett kön.
Jag drömmer om en värld där slutshaming inte finns, där offren inte sätts i skräck och får lära sig hur de ska undvika våldtäkt, utan där förövare får lära sig att inte våldta.
Där de får lära sig att de inte har rätt till andras kroppar.
Där sex inte är skam, där det faktum att man har sex inte betyder att man förtjänar att kränkas, och att ett nej till sex respekteras.
Jag drömmer om en värld där ”klassiskt kvinnliga” saker inte ses ner på, inte ses som mindre värda.
Jag drömmer om en värld där vi kan mötas som jämlikar.

14. En sak jag ska ha gjort innan jag fyllt 30

Jag blir 30 om fyra år. Fyra år. Det är fan bara en blinkning.
Så vad vill jag ha gjort?

Jag vill ha jobbat på P3, flyttat utomlands en sväng, älskat nån som älskar mig, skaffat katt och en trea i en lagom stor stad.
Jag vill ha gjort skillnad, jag vill ha färgat hela håret rosa igen och inte bara luggen, jag vill ha sett Paris.
Jag vill ha skrivit en bok (och publicerat den), jag vill ha rört vid någons hjärterot, jag vill ha inspirerat någon till att vara modig genom att vara modig själv.
Jag vill ha blivit bättre, starkare, snyggare.
Och jag vill ha lärt mig spela munspel.

13. Det här har jag i min väska

Vilken av dom? Jag har rätt många, i alla dess färger och former: Kånken, tygkassar, stora handväskor, små handväskor…

Jag tittar ner i min naturfärgade tygkasse med texten Ekokommunen Timrå, Timrå värnar miljön, Du också – eller hur? på.
Den tjänar för tillfället som handväska, så okej:
Det här har jag i min väska:

Ett par egenstickade vantar i senapsgul och brun alpacka med texten Peace på den ena, och Love på den andra.
Noter på House of the Rising sun och Jul, jul, strålande jul.
Ett ark Strepsils halstabletter, smak Honung&Citron.
En liten tub handkräm från Body shop, Vanilla Bliss.
Min nyckelknippa med nyckelringar av alla de former och slag.
Ett par hörlurar, standard till iphone.
En flaska rött nagellack från OPI, färgnamn: I’m not really a waitress.
Föreläsningsanteckningar om STIM, SAMI, ncb och IFPI.
Handdesinfektion från Apoteket.
Min plånbok.
En binda.
Ett extrabatteri till iphone och ipod.
Cocoa butter lip care stick från Body shop.
Försvarets hudsalva.
Ögondroppar.
En bläckpenna.
Ett tomt ibuprofenfodral (eller vad man ska kalla det).
En röd hjärtformad reflex.
6 kvitton: 2 från Bio Trean, 2 från ICA, en från Länstrafiken Norrbotten, en från Länstrafiken Kronoberg (Ljungby-Växjö, var har den legat gömd?).
Min Fisherman’s friend plåtlåda med piercingsmycken, plektrum och ett usb inuti.
Lite skräp.

Min vardag i form av saker i en påse. Sedär.

 

12. Det här är jag bra på

Det är mycket svårare att hitta något jag är bra på, det är alltid så mycket lättare att vara negativ än positiv. Så NU ska jag vara positiv:

Jag är bra på att sjunga, på att sticka, på att vara programledare, på att klippa ljud och bygga historier av bitarna, på att pyssla, på att sminka mig, jag har färgsinne, jag är bra på att skriva (diktersångerkärleksbrev), jag är påhittig, jag är envis, jag är bra på att vara positiv när ingen annan är det (och tvärtom…), och jag är en jävel på att baka.

Det finns kanske mer, men det här får duga. Fanns inte så mycket att säga på detta ämne, såatteeeh… Jag återkommer imorgon.

11. Det här är jag dålig på

Fråga mig i ett svagt ögonblick och du skulle inte få mig att hålla käft efter minst en halvtimme.
”Vad jag är dålig på? Jo, det ska jag ta mig fan tala om: ALLT!” Och sen bara – ordspya.
Det här är dock inte ett svagt ögonblick. Jag är tvärtom på ett riktigt bra humör. Så jag väljer en sak, och så håller vi oss till den.

Jag är riktigt dålig på att släppa saker. Jag plockar upp den där lilla detaljen; ett förfluget ord, en pinsam stämning, en blick som sagt mig något, vad det än må vara, och sen får det mala i mig tills det borrat ett hål i magen på mig. Vad tänkte hen om mig, vad gjorde jag för intryck, vad sa jag, åh fy fan HUR PINSAM FÅR MAN VARA?!
Det kan vara så nytt och så gammalt det vill, kan det mala så mal det, som små klor under huden.

Jag vill lära mig att släppa saker, vara happy-go-lucky, ta det med en klackspark, osv. Jag önskar att jag var den sortens tjej som knyckte på nacken och som sket fullständigt i att hon stundtals är en pinsam jävel som inte vet när hon ska hålla käft. Bara inte bry mig, inte bry mig om vad folk tycker eller tänker, bara vara.

Jag är så himla dålig på det.

 

10. Det här saknar jag

Det är svårt att veta vad man saknar. Ibland kan man sakna ihjäl sig efter någon, och inse att egentligen känner man inte den personen. Eller tro att man saknar något, och inse att man inte vet vem man skulle vara om man hade haft detta något.
Beslutsamhet. Den perfekta idén. Utseendet.

Jag önskar att jag hade kunnat säga att jag inte saknade nåt, att jag är helt nöjd. Det skulle inte vara sant.
Jag saknar sommaren, tålamodet, stundtals självförtroendet, pondusen, katten, kärleken, kläderna, sommarjobb, vännerna spridda över landet,  förmågan att leverera ett skämt bland människor jag inte är bekväma med, någon att smsa mitt i festen – listan kan bli lång.

Men allt jag har väger upp, de dagar jag kan se det. Jag är en jävel på mycket. Snygg är jag också. Ibland. Om jag är på det humöret. Kanske.
Svårt att avgöra.

Jag skulle vilja säga att jag inget saknar, att jag är nöjd. Men som en arbetskamrat en gång sa till mig: Man ska inte vara nöjd när man är ung.

Så jag fortsätter längta. En dag står jag där, med pondus, en snygg outfit och ett självförtroende som knappt något kan rubba.
Kanske.

8. Ett pinsamt minne

Medan naglarna torkar bjuder jag på ett pinsamt minne från Växjö.

Jag var fadder till utbytesstudenter under mitt sista år i Växjö, och tyckte att en av fransmännen var förjäkla söt.
Efter en utekväll hade ett gäng, väldigt runda under fötterna, gått upp till en kompis, och när det var dags att gå hem så var det han och jag som var de sista som lämnade lägenheten.
Nedanför spiraltrappan inser jag att jag glömt min kofta, och säger: Oh no, I forgot my…
Men istället för att säga cardigan, så råkar jag fisa. Vi böjer oss dubbla och skrattar och skrattar.
Pinsamt, men det som gjorde att det blev extra pinsamt är att jag liksom skulle förklara hur det gick till, gas i tarmar osv. Han tyckte: Du behöver inte förklara! men jag fortsatte enträget, som den idiot man är när man druckit lite.

Jag tordes aldrig flirta med honom efter det, för varje gång jag såg honom hörde jag bara min röst: …alltså, there was gas…

Så mitt tips: Fiser ni, skäms inte, fortsätt bara skratta!

7. Min bästa vän

Den här punkten är svår. Inte bara därför att jag har så många fina nära vänner, utan för att jag skrivit ett inlägg om just detta, men aldrig publicerade det, därför att det just då gjorde för ont, och det gör det nog fortfarande.
Därför att min lilla bästis är död.

Jag var 13 år gammal när vi såg en kattunge i Dagbladet, en kattunge som bland många bodde på ett katthem och behövde ett nytt hem. Den var sköldpaddsfärgad, och teckningen i ansiktet såg ut som en rånarmask, den typen Björnligan har. Jag föll pladask, men eftersom jag alltid varit allergisk så fanns det inte ens på kartan. Jag tjatade ändå.
Senare på dagen när mamma skjutsade mig någonstans så erkände hon att hon hade ringt och kollat om just kattungen på förstasidan fanns kvar, men det gjorde den inte och mamma var inte intresserad av en vuxen katt. Jag såg min chans, och började kolla runt om någon visste om någon hade kattungar, och det tog inte lång stund innan jag hittade en kull.
Vi bestämde en tid när vi skulle åka och titta, och samma dag ringde de och sa att det bara fanns en honkatt kvar. Mamma ville ha en hankatt, det visste jag, och jag blev nervös. Hon sa att vi skulle åka och titta ändå, och jag höll tummarna för att det inte skulle spela någon roll, för gud vad jag ville ha en katt.
Väl framme möttes vi av en katt som knappt höll sig still, och jag och en tjej i min parallellklass, vars kusins katt var mor till nämnda kull, gosade med katterna. Hennes hette Piggelin, och hade en vacker teckning i ansiktet, och jag minns att jag tänkte att kattungen som jag höll inte alls såg lika speciell ut.
Mamma plockade upp kattungen och sa: Du följer ju med mig hem du, och mitt hjärta stannade. Jag kunde inte tro det!
Tussilago, föreslog jag, men mamma tyckte det var för långt. Tuss skulle hon heta. Vi ringde min syster på vägen hem, och hon trodde vi drev med henne. Men nej. Vi skulle bli med katt.

När jag väl lärde känna detta yrväder till kattunge såg jag att hon var den finaste katten som fanns, med sin vita glesa fläck på ryggen, fräkniga nos och mjuka tassar. Den första kvällen hemma hos oss var det jag som fick henne att spinna först, och det sa jag ofta till henne under åren, för att befästa att hon var det finaste jag hade, att vi hade nåt fint, hon och jag. Även fast jag har tvångsgosat med henne och jagat henne över halva huset för att uppnå detta.

Jag minns när hon en gång, i rädsla för dammsugaren, kröp in bakom en bokhylla som det sällan dammsugs bakom. När mamma lirkade fram henne var hon täckt av dammråttor. Damm-Tuss.
Jag minns när hon smög på mig när jag låg i sängen, och när jag satte mig upp för att locka på henne tog hon ett språng med alla tassar utbredda så att hennes ulliga mage slog i mitt ansikte.
Jag minns dagen efter mormors begravning då jag låg utslagen i soffan och ropade på henne eftersom jag sett henne tassa förbi i hallen. Hon kom sällan när jag ropade från soffan, hon bestämde själv när hon skulle gosa, så jag ropade tre gånger utan större hopp. Tredje gången hörde jag, alldeles bredvid mig: Mjao? och så kom hon med tröst.
Jag minns alla gånger vi hittade henne sovandes på köksbordet, fast hon egentligen inte fick. De sista åren gitte vi knappt bråka om det, hon tyckte ju om att sova där. Min lilla mästerkatt.

Det finns så många som säger, och jag fasar vid tanken att jag kanske sagt det själv: Det är ju bara en katt. Eller Det är väl bara att skaffa en ny.
Men det är inte bara en katt, det är en person med sina egna små egenheter, sitt eget humör, sin egen mimik. Det är någon man älskat.
Jag saknar inte att ha en katt, jag saknar Tuss. Diktatorn Tuss, komikern Tuss, divan Tuss, bäbisen Tuss, trösten Tuss. Att inte kunna komma hem till mamma och pappa, slänga ifrån sig väskan och ropa på katten, se henne komma nedför trappan, oftast sömndrucken, glatt kisandes mot mig. Sen pussades vi, och jag bar runt på henne. Hela första kvällen hemma handlar egentligen bara om katten för mig. Nu finns där ingen katt.

Jag är tacksam för att jag fick 12 år med min fina lilla kompis.
Men herregud vad jag saknar henne.